Den står där på kullen mitt emot skolan. I 140 år har den samlat människor till fest, glädje, vardag och livets svåra stunder. De senaste två decennierna har dock en kultur brett ut sig i bygden där kyrkan och församlingen inte längre ses som en självklar mötesplats. Ointresse, okunskap, andra prioriteringar, generationsväxling och en tid av sekularisering där en församling som gör så mycket ändå inte uppfattas som relevant kan vara några av orsakerna.
I bygden frodas initiativförmåga och handlingskraft. Det har tidigare tagits i uttryck mycket i församlingslivet, men delar av den verksamhet (och viss slogananvändning) som tidigare drevs i församlingens regi drivs nu av andra föreningar i stället. Det är kanon att bygden är levande, men har de som tidigare varit engagerade i de respektive verksamheterna tillfrågats att vara med? Har deras kompetens och erfarenheter tagits tillvara på? Uppfinner vi hjulet på nytt? Gör vi bygden än mer oberoende av församlingsliv och därmed påskyndar en eventuell utveckling av minskade resurser till verksamheten kring bygdens kyrka och en stängning av den?
Jag var borta från bygden under tio år för studier och arbete och märkte när jag kom tillbaka en stor förändring i attityd kring kyrka och församlingsliv. Jag kom tillbaka till en bygd som jag upplever inte räknar med församlingen på samma sätt. Verksamheten, oavsett om det är sommarmusikkvällar eller stora festhögtider såsom jul och påsk får inte längre bygdens folk att samlas i samma utsträckning som tidigare. Talet i bygden om kyrka och församling är stundom ganska hårt och nedvärderande. Aktiva i församlingens verksamhet berättar att det inte alltid är lätt att berätta för andra i bygden att man är aktiv i församlingen. Normen att inte vara församlingsaktiv är stark. Man upplevs bli ifrågasatt och behöva försvara sitt val att delta i församlingens verksamhet på ett annat sätt än i förhållande till andra föreningar.
I allt detta ser jag altartavlan i kyrkan framför mig. Det är ett klassiskt motiv med Jesus stående i en folksamling med utsträckta armar. Välkomnande. Omfamnande. Jag frågar mig om bygden uppfattar sig vara en del av församlingen. Ser man sig välkomnad och omfamnad eller har man slutat relatera till det som i grunden är församlingen - de själva? Är det en tom och stängd kyrka bygden önskar som en vacker romantisk kuliss om en svunnen tid eller kan det relateras till att kyrka och församling tillhör vår nutid?
I bygden frodas initiativförmåga och handlingskraft. Det har tidigare tagits i uttryck mycket i församlingslivet, men delar av den verksamhet (och viss slogananvändning) som tidigare drevs i församlingens regi drivs nu av andra föreningar i stället. Det är kanon att bygden är levande, men har de som tidigare varit engagerade i de respektive verksamheterna tillfrågats att vara med? Har deras kompetens och erfarenheter tagits tillvara på? Uppfinner vi hjulet på nytt? Gör vi bygden än mer oberoende av församlingsliv och därmed påskyndar en eventuell utveckling av minskade resurser till verksamheten kring bygdens kyrka och en stängning av den?
Jag var borta från bygden under tio år för studier och arbete och märkte när jag kom tillbaka en stor förändring i attityd kring kyrka och församlingsliv. Jag kom tillbaka till en bygd som jag upplever inte räknar med församlingen på samma sätt. Verksamheten, oavsett om det är sommarmusikkvällar eller stora festhögtider såsom jul och påsk får inte längre bygdens folk att samlas i samma utsträckning som tidigare. Talet i bygden om kyrka och församling är stundom ganska hårt och nedvärderande. Aktiva i församlingens verksamhet berättar att det inte alltid är lätt att berätta för andra i bygden att man är aktiv i församlingen. Normen att inte vara församlingsaktiv är stark. Man upplevs bli ifrågasatt och behöva försvara sitt val att delta i församlingens verksamhet på ett annat sätt än i förhållande till andra föreningar.
I allt detta ser jag altartavlan i kyrkan framför mig. Det är ett klassiskt motiv med Jesus stående i en folksamling med utsträckta armar. Välkomnande. Omfamnande. Jag frågar mig om bygden uppfattar sig vara en del av församlingen. Ser man sig välkomnad och omfamnad eller har man slutat relatera till det som i grunden är församlingen - de själva? Är det en tom och stängd kyrka bygden önskar som en vacker romantisk kuliss om en svunnen tid eller kan det relateras till att kyrka och församling tillhör vår nutid?
Jag hoppas i alla fall på en förändring med mer öppenhet, acceptans och mod att inkludera än mer.
0 kommentar(er)
